agnesericsson

Här sitter jag och tänker för mycket som vanligt, vilket jag gjort hela dagen, i flera dagar faktiskt om jag ska vara ärlig. Jag har träffat en sån underbar kille, jag är verkligen helt borta i hans värld. Ändå går jag runt om dagarna och mår så otroligt dåligt, kom hem och allt bara forsade ut. Jag förstår om ni kommer tycka detta låter helt åt hvete töntigt. Vad tror jag liksom? Ni får tänka det om ni vill, men jag vet att vissa utav er som läser detta, vet exakt hur jag känner.

.

Jag har älskat och jag har förlorat, så många gånger. I ett år har jag stängt ute kärlek, jag kämpade för ett årsen med att knuffa ut en person ur mitt liv. Jag var lycklig, sedan hamnade jag på botten. Helt ensam på andra sidan av jorden när bomben smällde.

.

Sedan händelsen innan det, som jag faktiskt inte vågar ta upp här i bloggen. Något som gjort mig så rädd, ska inte prata om det, det är faktiskt ett utav av det värsta som har hänt mig och endast mina närmsta vet om det.

.

Ni vet hur man kan tänka, "va töntig hon/han är, säger att gamla händelser satt sig på dens huvud". Det är verkligen inte töntigt. Saker som händer en som drar ner en till botten kommer sitta kvar, det tar tid att komma upp, innan det släpper.

.

Här sitter jag nu, rädd för att öppna upp mig inför denna underbara kille som säger världens finaste saker till mig, rädd för att bli lurad, rädd för att bli sårad, rädd för kärleken. Hur kunde det gå så här långt? Hur hamnade jag i denna sits?

.

.