agnesericsson

Mormor, Morfar, Ersas, Smedjan, Norrbo, i dom orden finns inget annat än kärlek för mig, en enorm lycka och massa minnen. Denna kärlek har rasat i bitar så många gånger under dessa år.

Jag minns när jag var liten, då hade jag allt, Mormor&Morfar, Ersas, Smedjan och Norrbo. Det var den bästa platsen som fanns, lugnt, fridfullt och så otroligt vackert. Stor tomt, underbart hus, gemenskapen och vattnet som man såg ligga spegelblankt, naturen, djuren och lukten. Denna underbara plats med alla dessa underbara människor som jag älskar mer än något annat. Jag har aldrig haft en sån stark och stor känsla för ett ställe förut, flyttat har jag gjort hela mitt liv, totalt 12 gånger och jag har levt i 18,5 år. Jag har aldrig haft ett ställe som varit mitt, det har aldrig känts som hemma, förutom i Norrbo. En plats som tas ifrån mig mer och mer. Först försvann min morfar, min morfar som kallade mig nyckelpigan, som alltid lekte med mig och hade tålamod med lilla spralliga jag. Jag var visseligen bara fem när han gick bort, så jag minns inte hur det kändes när han försvann, men mamma skrev dagbok tidpunkten han dog, och där skrev hon att jag legat och pratat med mig själv och sagt "morfar är nog död, ja han är nog faktiskt död", så jag förstod väl, trots att jag var så liten, att min morfar faktiskt inte fanns vid liv längre. Tiden gick vidare och mormor bodde kvar i Ersas, vi åkte upp så ofta vi kunde. Allting blev bra, även om det tog tid så vart allting bra igen. Livet går vidare efter döden, det vet vi alla, även om det inte känns så när det väl sker. Allting var bra, det funkade, i elva år. En morgon för 1,5 årsen hände, det som verkligen inte fick hända. Jag får ett samtal i skolan, jag minns varje sekund, jag satt i matsalen med massa människor runt mig. Mamma ringde och när jag svarade hörde jag inga ord bara en person som storgrät. Hugget i mitt hjärta när jag hörde orden, att min mormor var död, den var olidlig. Jag bröt ihop totalt, kunde inte stå upp själv, grät och grät. Jag visste inte att man hade så mycket tårar, i flera dagar som blev veckor höll det på, det tog aldrig slut. Efter att mormor försvann fanns inga tvivel om att Ersas måste säljas, vi bor för långt borta för att kunna ta hand om det... Det enda stället där jag känner mig hemma skulla tas ifrån mig, som om jag inte förlorat tillräckligt. Det som jag kände, kände ju självklart alla andra i min familj och släkt också, det där var vårt, det hade varit vårt så länge jag kan minnas och längre än det. Detta var slutet, slutet på min saga, min underbara saga. Sagor brukar få lyckliga slut, dom får alltid lyckliga slut! Detta är skillnad på verklighet och sagor, ibland måste man vakna upp, även om man inte vill det. Ta verkligheten och göra det bästa utav situationen. Det var inte lätt, så mycket som vi kämpat men ändå inte hittat den lösningen vi ville ha. Dagen var kommen och vi lämnade över nycklarna. Vår saga var slut. Men det finns alltid något ljust, bakom allt det mörka så fanns det ett ljus. Smedjan fanns kvar, det som låg 100 meter ifrån Ersas fanns fortfarande. Vår trasiga saga kunde leva vidare i Norrbo, den vackraste platsen på denna jord, vi skulle få vara kvar. I allt gråtande så fanns en lycka, en lycka som tände hoppet, vi hade varandra och vi hade Norrbo, allt skulle kunna bli fint ändå. Så kommer vi till idag, orden "dom har köpt ett nytt ställe" ekar i mitt huvud. Min saga har kommit till sitt slut, nu finns det inget ljus kvar, Norrbo kommer försvinna ur mina händer. Det enda stället på denna jord som alltid känts som mitt hem är på väg bort. Min saga är slut...