Där sprack det
Sanningen.
Jag orkar inte låtsas längre, låtsas må jättebra och vara jätteglad när jag inte är det. P går igenom en jättejobbig period, jag ser det i hans ögon hur ont det gör, jag hör på sätter han pratar att allt rasat samman, även fast han själv inte erkänner det direkt till mig. Att se någon man älskar brytas ner så gör sjukt ont, jag är så maktlös, jag räcker inte till hur mycket jag försöker.
Allting går bara neråt nu, jag kämpar på, ler och skrattar, och tydligen så funkar det, inte ens mina närmsta vänner ser hur jag egentligen mår, vilket pokerface jag måste ha.
Tårarna får inget stopp nu, jag vet inte hur länge jag hållt på och förstår inte hur mycket tårar man kan ha. Tar dom aldrig slut?
Hatar den här skiten.
Kommentarer
Trackback
